Ni är mina pusselbitar, stanna så mitt pussel inte faller isär.

Just nu längtar jag verkligen inte efter att få flytta ut och bo ensam i en lägenhet.

Brorsan & Belinda lämnade mig precis ensam hemma i ca två timmar för att åka och handla mat, det var knäppt tyst i huset och jag kände mig oerhört ensam. Jag är också van vid mamma & pappas skrik och oljud nere i vardagsrummet. När jag sätter mig i soffan där nere kan jag t.o.m höra klockan ticka, tick tack.

Lämna mig inte. Jag behöver era oljud, skrik och närhet. Jag behöver min familj ♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0